Jag ser att du tittar på min läpp
Ge en gåva- Skapad av:
- Stina Wainonen
- Samlar in till:
- Operation Smile - Födelsedagsinsamling
Jag ser att du tittar på min läpp
200 000 barn
Så många barn föds varje år med läpp-, käk- eller gomspalt.
12 augusti 1990 föddes jag, med gomspalt.
Snart fyller jag år, därför har jag startat denna insamlingen.
Min erfarenhet är att inte så många vet vad gomspalt är. Därav namnet på insamlingen. Gomspalt är inte det samma som läppspalt, det syns inte på utsidan. Nästan varje gång jag berättar för en ny person att jag föddes med gomspalt så landar deras blickar på min överläpp och nästan alla skäms när jag påtalar att jag ser de tittar, och förklarar att det inte är ett hål från läppen till näsan.
Jag ska berätta en kortare roman om min gomspalt.
Några av mina första tidiga minnen är relaterade till spalten.
Exempel alla besök på sjukhus och specialisthus. Alla bollar som skulle läggas i spannar när jag hörde pipet vid hörseltest, kylskåpet som var fullt av klistermärken från besök hos örondoktorn. Att jag inte kunde klia på min egen näsa, utan fick skrapa den mot axeln på grund av de där rörliknande sakerna jag fick ha armarna i för att inte stoppa saker i munnen som nyopererad.
Och vad jag avskydde den där texten om Nordanvinden jag skulle läsa i ett rum som såg ut som en inspelningsstudio. Och ännu värre, att behöva höra på min egen inspelning efteråt.
Min första operation minns jag inget av för jag var så liten.
Men den andra, då var jag i elvaårsåldern. Innan operationen blev av så skulle vi göra papier-machégrisar i skolan. Jag tyckte det var så pinsamt att jag behövde hålla för nästan när jag blåste upp ballongen, annars åkte luften ut genom näsan. Och när jag drack så kunde jag lätt få upp drickan genom näsan.
Dock tyckte jag det var en cool grej att vara under vatten, hålla för näsan och blåsa. För då bubblade ur högerörat. För jag hade ofta hål på trumhinnan och högerörats trumhinna är fullt av ärr från gamla rör och att den spruckit.
Under min andra operation passade de på att dra ut två stora tänder för att justera mina tänder med tandställning. Minns inte så mycket från sjukhustiden, bara de första dagarna. Och uppvaket. Min tunga var full av torkat blod och allt var främmande och läskigt i kroppen av operationen, de utdragna tänderna och blodet som hade levrat på tungan.
Jag hade ont och det var svullet i gommen. Det kändes som att jag skulle sätta tungan i halsen om jag svalde. Så jag vägrade svälja. Pappa satt bredvid mig när jag låg i sjukhussängen, läste Bertböcker för mig och fick varva läsningen med att torka mig om munnen för jag inte kunde svälja mitt eget spott den första dagen. Sen gick svullnaden ner efter otaliga piggelin, super mario och att sett Tzaziki morsan och polisen sjuttiotusen gånger.
När jag kom hem från sjukhuset fick jag gå till logoped och talpedagog och tyckte det var skittråkigt. Sitta där och träna på att tala, när vi där hemma pratade i mun på varandra hela tiden. När jag var hemma från skolan fick jag ett krya på digkollage från klassen.
I fattiga länder blir barnen isolerade och undangömda, en del dör av undernäring.
På grund av gomspalten har jag lite dålig hörsel, men annars inga problem. Men jag har ändå haft en mamma, en pappa och tre äldre systrar som följt med på flertal återbesök. När jag blev gammal nog att gå till återbesöken själv, fick ändå mina systrar följa med. Bara för att mamma och pappa skulle få reda på vad doktorerna sagt, för det skulle jag ändå inte memorera. Jag blev oftast mest rädd eftersom det var så många studerande som ville komma och titta på mig och utvecklingen från operationerna. En gång kom det in över tio studenter och alla ville se i min mun och be mig uttala saker. Det gjorde mig så obekväm, men de verkade tycka det var väldigt intressant och givande.
Mina vänner har aldrig brytt sig om att jag råkade födas med ett hål i mjuka gommen och vi har mest skrattat i familjen åt hur roligt jag pratade som liten.
Jag minns fortfarande den dagen jag för första gången kunde uttala bokstaven S. Så arg jag blev på mamma när hon flera gånger bad mig upprepa vad jag sagt
"GE MIG DEN GULA KASSEN!"
Jag kunde inte uttala bokstaven S, det blev T istället. Innan hade jag bett om den gula katten.
Jag har genomgått två operationer, fått veta att det inte kommer behövas fler och jag kan leva som alla andra, om än med dålig hörsel (i kombination av att jag inte lyssnar ordentligt).
Men det är i Sverige det. Det är inte "tur" att gomspalt inte syns utanpå. Det är tur att jag är född i Sverige så att jag fått den hjälp jag behöver. Därför är jag månadsgivare. Och därför har jag startat insamlingen till min 28-årsdag.
Jag behöver inga presenter. Jag hoppas att folk hellre donerar pengar och hoppas på att samla in 1000 kr tills dess.
Tack för att du läste.
Så många barn föds varje år med läpp-, käk- eller gomspalt.
12 augusti 1990 föddes jag, med gomspalt.
Snart fyller jag år, därför har jag startat denna insamlingen.
Min erfarenhet är att inte så många vet vad gomspalt är. Därav namnet på insamlingen. Gomspalt är inte det samma som läppspalt, det syns inte på utsidan. Nästan varje gång jag berättar för en ny person att jag föddes med gomspalt så landar deras blickar på min överläpp och nästan alla skäms när jag påtalar att jag ser de tittar, och förklarar att det inte är ett hål från läppen till näsan.
Jag ska berätta en kortare roman om min gomspalt.
Några av mina första tidiga minnen är relaterade till spalten.
Exempel alla besök på sjukhus och specialisthus. Alla bollar som skulle läggas i spannar när jag hörde pipet vid hörseltest, kylskåpet som var fullt av klistermärken från besök hos örondoktorn. Att jag inte kunde klia på min egen näsa, utan fick skrapa den mot axeln på grund av de där rörliknande sakerna jag fick ha armarna i för att inte stoppa saker i munnen som nyopererad.
Och vad jag avskydde den där texten om Nordanvinden jag skulle läsa i ett rum som såg ut som en inspelningsstudio. Och ännu värre, att behöva höra på min egen inspelning efteråt.
Min första operation minns jag inget av för jag var så liten.
Men den andra, då var jag i elvaårsåldern. Innan operationen blev av så skulle vi göra papier-machégrisar i skolan. Jag tyckte det var så pinsamt att jag behövde hålla för nästan när jag blåste upp ballongen, annars åkte luften ut genom näsan. Och när jag drack så kunde jag lätt få upp drickan genom näsan.
Dock tyckte jag det var en cool grej att vara under vatten, hålla för näsan och blåsa. För då bubblade ur högerörat. För jag hade ofta hål på trumhinnan och högerörats trumhinna är fullt av ärr från gamla rör och att den spruckit.
Under min andra operation passade de på att dra ut två stora tänder för att justera mina tänder med tandställning. Minns inte så mycket från sjukhustiden, bara de första dagarna. Och uppvaket. Min tunga var full av torkat blod och allt var främmande och läskigt i kroppen av operationen, de utdragna tänderna och blodet som hade levrat på tungan.
Jag hade ont och det var svullet i gommen. Det kändes som att jag skulle sätta tungan i halsen om jag svalde. Så jag vägrade svälja. Pappa satt bredvid mig när jag låg i sjukhussängen, läste Bertböcker för mig och fick varva läsningen med att torka mig om munnen för jag inte kunde svälja mitt eget spott den första dagen. Sen gick svullnaden ner efter otaliga piggelin, super mario och att sett Tzaziki morsan och polisen sjuttiotusen gånger.
När jag kom hem från sjukhuset fick jag gå till logoped och talpedagog och tyckte det var skittråkigt. Sitta där och träna på att tala, när vi där hemma pratade i mun på varandra hela tiden. När jag var hemma från skolan fick jag ett krya på digkollage från klassen.
I fattiga länder blir barnen isolerade och undangömda, en del dör av undernäring.
På grund av gomspalten har jag lite dålig hörsel, men annars inga problem. Men jag har ändå haft en mamma, en pappa och tre äldre systrar som följt med på flertal återbesök. När jag blev gammal nog att gå till återbesöken själv, fick ändå mina systrar följa med. Bara för att mamma och pappa skulle få reda på vad doktorerna sagt, för det skulle jag ändå inte memorera. Jag blev oftast mest rädd eftersom det var så många studerande som ville komma och titta på mig och utvecklingen från operationerna. En gång kom det in över tio studenter och alla ville se i min mun och be mig uttala saker. Det gjorde mig så obekväm, men de verkade tycka det var väldigt intressant och givande.
Mina vänner har aldrig brytt sig om att jag råkade födas med ett hål i mjuka gommen och vi har mest skrattat i familjen åt hur roligt jag pratade som liten.
Jag minns fortfarande den dagen jag för första gången kunde uttala bokstaven S. Så arg jag blev på mamma när hon flera gånger bad mig upprepa vad jag sagt
"GE MIG DEN GULA KASSEN!"
Jag kunde inte uttala bokstaven S, det blev T istället. Innan hade jag bett om den gula katten.
Jag har genomgått två operationer, fått veta att det inte kommer behövas fler och jag kan leva som alla andra, om än med dålig hörsel (i kombination av att jag inte lyssnar ordentligt).
Men det är i Sverige det. Det är inte "tur" att gomspalt inte syns utanpå. Det är tur att jag är född i Sverige så att jag fått den hjälp jag behöver. Därför är jag månadsgivare. Och därför har jag startat insamlingen till min 28-årsdag.
Jag behöver inga presenter. Jag hoppas att folk hellre donerar pengar och hoppas på att samla in 1000 kr tills dess.
Tack för att du läste.
Ge en gåva
2 500 kr
250%
250%
0 Dagar kvar
Stina Wainonen gav 300 kr
Senaste aktivitet
-
Birgitta Kai Vainonen gav 400 kr
Hoppas att det räcker till en operation nu och att den blir lika lyckad som din blev Kramar .Mamma och Pappa
-
Hanna Falk Håkansson gav 100 kr
-
Tord Schalin gav 300 kr
-
Stina Wainonen gav 300 kr
-
Daniel Rask gav 100 kr
-
Andreas Nordin gav 100 kr
-
Anonym gav 100 kr
-
Sandra Wainonen gav 100 kr
-
Birgitta och Kai Wainonen gav 600 kr
Du har ett gott hjärta som tänker på andra som förhoppningsvis får ett bättre liv. Kramar till dig från Mamma och Pappa
-
Lisette Ahlfors gav 100 kr
-
Per Andersson gav 100 kr
-
Lotta Wainonen gav 100 kr
-
Imma Westin gav 100 kr
Självklart snäckan :*